[ Steget upp på scen - möt scenpoeten Jane Morén ]
Mannen utan Kvinnan
Mannen utan kvinnan
vindlar i stadens erotiska hav
Diset ligger tungt i hans ögon
glasen klirrar trött
Mannen utan kvinnan
snön knarrar under hans
förföriska lädersulor
han längtar efter henne
han ännu ej vet om
Hon vindlar upprört
på fel gata
letar glansluggen (glanskungens)
kärlekssken
Mannen utan kvinnan
stiger in i barklirret
ännu en natt i rökens hav
Mannen utan kvinnan
Bartendern
svingar upp vodka lime och Tuborg
med sina längtansbortfingrar
Mannen på väg
Alla kvinnosuckar
årsvis ligger de
drivvis
över hans glansiga
blick
Kvinnohoparna
slängkysser, sängkysser
långkysser
hans väntande andedräkt
Daggkåta
morgonylerskor
tauerar hans kropp
med framtidsplaner.
Länge stannar han i den
stängda baren
i gryningen
Doften av månglerskorna
ligger tung i hans eftertraktade hår.
Pupill
Ingen har någonsin kunnat klappa en fågel medfjäders
som han
Ingen har villigare svalt ett gift som kan ta förståndet ifrån honom
än han
Ingen har visat upp ett ansikte
som hans
Genom en dörr som bara står öppen för den med rätt pupillmönster
har han
En identifiering som aldrig kan gå fel
har han
Tillträde till ett rum med upplösta väggar
Tillträde till en tid som hänger runt hans hals och kysser honom
Hon har tagit hans händer
lagt dem runt sin tillvaro
och kastat sig utför i en ny dimension
fångats upp i ett ömt skyddsnät av stannad tid
Och
Det finns inga hårda golv längre
att trampa fel på
Inga lösa gatstenar som faller ut och in
och blottar en akilleshäls tunna skinn
Det finns inga trasiga resor längre
med för mycket bagage på den nyckfullt hala hatthyllan
Nej
Nu sitter en man i läsglasögon och vilar i kärlek en söndagkväll
gråter i ett jubel som hörs över hustaken
som får folkmassorna att släppa sina fyrkantiga ramar
när de trötta kommer hem från rökfria förortsköpcentra
Och
Plötsligt börjar bråkiga, olyckliga barn att med ömma händer
klappa sina inte längre deprimerade marsvin
Plötsligt gråter inte längre utbrända värstingmödrar
i sitt trötta nattkaffe
Plötsligt går tonårsdöttrar kollektivt och tvättar ur den svarta färgen
ur sina egentligen ljusa, förväntansfulla hår -
ser ömt på sin pappa där han sitter och lyckligt röker en cigarill
Nej
Inga rasande skolmåltidsbiträden som valt fel yrke,
hämnas genom att jaga biodynamiska fanatmödrar
i arkitektgalna skolkorridorer
Inga uppgivna busschaufförer spottar längre i växelväskan
när någon nybliven mor fastnar med sin Emmaljunga i bakdörren
Vi föräldrars redaktion får packa ihop
Slitz, Playboy och Amelia ta livet av sig på öppen gata
för nu tror ingen längre på ryggsim
eller flyt bara flyt
Nu
dyker alla djupt från 10:an
och jublar när syrebubblorna sprider sig
runt deras nakna, upprörda ansikten
Nu jublar en man i en tidigare okänd vit dimension
fågelmil från en kvällsbilaga
Nu går de långtidssjukskrivna inte längre med på att tvingas ut i arbete
De dolda vindrinkarna gömmer inte längre sina lessna ansikten
under billiga polyestertäcken och låtsas att allt är ok
Nu håller inga före detta män hårt i plånboken
Nu skriker inga försmådda före detta älskarinnor
i telefonluren till män som fått gåvor av gudar
Inga fikasugna mer-än-så-aspiranter blir längre provocerade av en kvinnas
nej
Nej
nu häller alkoholisterna ut sitt billiga vin i Riddarfjärden i skymningen -
och bäddar sina sängar för att bättre sent än aldrig börja ett nytt liv
Värstingmödrar ställer sina usla klockradios
med lite mer hoppfulla fingrar inför morgondagen
Försäkringskassan skickar sina steloperade mormödrar på Greklandssemester
istället för att knuffa dem utför glatta språngbrädor
Inga gruvarbetare med bortsprängda huvuden
behöver längre svara på frågan
om vad arbetet betyder för dem på en skala 1-5
nu frågar man dem hur mycket de vill älska, bli älskade istället
För nu
har tiden stannat mot ett stort löfte om allt
slussarna öppnats om förr tilldämda drömmar:
en större kärlek
en större tillvaro
Nu vallfärdar människorna i sitt inre,
bryter upp dörrar de inte visste fanns, ställer fönster på vid gavel
Psykläkare börjar krama sina lessna patienter
Clock börjar servera vid borden
En pupill har identifierats
En man har stigit in i ett vitt rum och jublat över hustaken
En kvinna fångats i ett dunkelblått skyddsnät av stannad tid
Allt har anlänt
Något försenad, men nu
Stomatol
Jag välter ut alla räkningar
jag gör det nu
Jag kastar ut all skit
rakt genom fönstren
Jag tänker inte ens bry mig
om att öppna
Nej Stockholmshem ska inte tjäna mer
socialen ska inte snåla mer
och vägverket måste
sätta upp ett övergångsställe
med ljussignaler
just här
här
i övergången mellan friskt
till sjukt
som den jäkla stressen
den glamourösa stressen
den upphöjda, statusfyllda
(meningslösa?)
STRESSEN
jagat mig med blålysena på
i två år nu
Ja nu välter jag ut kraven
Och lägger mig själv i nåt
ostädat gathörn
sådana finns det många här
sedan städningen blev privat
angelägenhet
dock
inget för oss dagliga säcksläpare
att lägga våra skitiga näsor i blöt om
Ja, jag lägger mig alltså i nåt j-a gathörn
på någon av de pittoreska
och kulturodörande södergator
som de finns så många av här
Men där lär man väl inte få ligga ifred
Det börjar bli många nu som faller ifrån
som tappar greppet om ekorrhjulet
på denna vansinniga plats
längre än någonsin
från alltings början
alltings slut
Där politikerna länge nu viftat
med blindskynkena för oss alla naiva
som ännu inte fattat
ATT VI INTE ÄRO DE SKYLDIGA
utan vi fortsätter bara att förlåta
S-E banken
böja oss
Nordbanken
betala
Kronofogden har fått en ny entré, yippie!
Det finns bara ett ställe
där tiden står varm som mjölk och honung
och flickorna bakom disken har riktiga ögon
inte EU-knappar eller ung moderat-pins
Ja Sparkassan du min heliga ko
Slussens sista folkhemssuck
Jag ska lägga mig i ditt gathörn
bland måsskit, Nackabussar och pissoartunnlar
En stjärna endast
lyser upp den vilse himlen
STOMATOL
Ditt blekgula leende
Rytmiskt lyser du
ner på alla i vansinnesdansen
Skuggorna blir kvar för oss andra
Begravningsbyrån
Istället för att ha vårt vackra barn i min famn
lutar jag mina händer mot ett begravningsbord i valnöt
Och istället för att stolt visa upp vårt fina barn
bär jag med mig mina söndergråtna ögonlock
Och istället för att höra vår pojkes lilla prat
hör jag min egen röst
ettrigt och iskallt bombardera
begravningsentreprenören
Han är snäll och vänlig
Och alla är så snälla och vänliga
Men jag vill bara resa mig upp
och välta bordet och skrika
Jag vill kasta mig över bordets välputsade yta
och knuffa undan kylan som sveper fram
Jag vill välta alla omkull
omkull
omkull
Jag vill skriva med tusch på dom rena väggarna
Att det finns inget att tro på längre
Inget att le åt längre
Vill rulla utför stadbibliotekets trappa
Slå mitt huvud om och om igen
mot stenbeläggningen
Jag vill stoppa tunnelbanan
Jag vill välta torgstånden
Jag vill sparka undan alla
meningslösa tidningsrubriker
Jag vill vara med
och bestämma om rättvisan
Jag vill Jag vill Jag vill
Men jag orkar inget annat än att
vrida mig på den hårda stolen
i min nya verklighet
Begravningsbyrån...
Jag diskuterar och ordnar
vår sons begravning.....
[ Steget upp på scen - möt scenpoeten Jane Morén ]